utgångspunkt: "jag bara tycker att det är så"
verkligheten består av ett nästan oändligt stort antal informationsbitar
vilka man väljer ut som relevanta bestäms av ens kunskapsintresse: vad som - på grund av ens behov, avsikter, behov, värderingar eller ideologi - upplevs som viktig just nu.
informationsbitarna kan kombineras på (nästan) oändligt många olika sätt
Kunskapsintresset avgör vilka informationsbitar som "hör ihop"
"jag bara tycker" uttrycker alltså ens kunskapsintresse
… och att man är omedveten om sitt eget kunskapsintresse
… och att man är omedveten om att andra förstår ens kunskapsintresse
Ett exempel
Frågan "jamen vilken etnicitet har han som våldtog?" innebär att man väljer bort många variabler (ålder, kön, klass, kvinnosyn, socialisering, psykisk hälsa, situationen).
Frågan innebär också att man uppfattar en enda variabel som avgörande. Och att man utgår från en essens (ett slags innersta väsen, något som styr hela människan), och att denna essens ligger i människors etnicitet.
Frågan uttrycker alltså
Frågan "jamen vilken etnicitet har han som våldtog?" innebär att man väljer bort många variabler (ålder, kön, klass, kvinnosyn, socialisering, psykisk hälsa, situationen).
Frågan innebär också att man uppfattar en enda variabel som avgörande. Och att man utgår från en essens (ett slags innersta väsen, något som styr hela människan), och att denna essens ligger i människors etnicitet.
Frågan uttrycker alltså
- en speciell ideologi
- en föreställning att denna ideologi inte alls är en ideologi
- en föreställning att verkligheten här består av en enda informationsbit
- en total omedvetenhet om ens egen ideologi (som ideologi)
Vad kan man tycka (dvs. ha personliga ståndpunkter) om?
Smak, preferenser, värderingar är personliga. Om chokladpudding är gott, om rasrenhet är något positivt, och om blått är vackert - det kan man ha ståndpunkter om.
Även föreställningar om saker som är obevisbara - Guds existens, exempelvis - är personliga. Här går en tydlig skiljelinje mellan "det är min uppfattning, och jag har rätt att ha vilken religiös uppfattning som helst" och "det är sant, och därför ska alla tro på det".
Men även gissningar ("bussen kommer nog snart") uttrycks ibland som "tro". Trots att det är en bedömning eller beräkning på vaga grunder. ("Min tidskänsla säger att…"). Om man vill veta mer om detta kan man leta efter "heuristik".
Föreställningar om verkligheten är på sätt och vis också personliga (men nästan alltid sociala och gemensamma): det pågår ett folkutbytet! Jag behöver inte några j*la bevis för det, alla kan ju se det! Men det är inte hållbart: man uttalar sig om något faktiskt, som finns objektivt. Där ute. Empiriskt bevisbart. Och uttalandet kräver att andra accepterar det som faktabaserat och sant.
Det är alltså ett makt- och sanningsanspråk, som förnekar att det behövs empiriska bevis. Det är en tro som kräver andras underkastelse och blinda lydnad.
Makt- och sanningsanspråk förstärks ibland genom påståendet att man är förtryckt om man inte får förtrycka andra. Det är - tycker jag - en uppfattning som tyder på att man inte kan skilja mellan det som finns och det som man önskar sig. Man får förstås föreställa sig att inlagd stek sill med vaniljglass och jordgubbar är en delikatess, men att tro att det är objektivt sant innebär att man utnämner sig till smak-diktator.
Och där slutar det demokratiska samtalet.
Smak, preferenser, värderingar är personliga. Om chokladpudding är gott, om rasrenhet är något positivt, och om blått är vackert - det kan man ha ståndpunkter om.
Även föreställningar om saker som är obevisbara - Guds existens, exempelvis - är personliga. Här går en tydlig skiljelinje mellan "det är min uppfattning, och jag har rätt att ha vilken religiös uppfattning som helst" och "det är sant, och därför ska alla tro på det".
Men även gissningar ("bussen kommer nog snart") uttrycks ibland som "tro". Trots att det är en bedömning eller beräkning på vaga grunder. ("Min tidskänsla säger att…"). Om man vill veta mer om detta kan man leta efter "heuristik".
Föreställningar om verkligheten är på sätt och vis också personliga (men nästan alltid sociala och gemensamma): det pågår ett folkutbytet! Jag behöver inte några j*la bevis för det, alla kan ju se det! Men det är inte hållbart: man uttalar sig om något faktiskt, som finns objektivt. Där ute. Empiriskt bevisbart. Och uttalandet kräver att andra accepterar det som faktabaserat och sant.
Det är alltså ett makt- och sanningsanspråk, som förnekar att det behövs empiriska bevis. Det är en tro som kräver andras underkastelse och blinda lydnad.
Makt- och sanningsanspråk förstärks ibland genom påståendet att man är förtryckt om man inte får förtrycka andra. Det är - tycker jag - en uppfattning som tyder på att man inte kan skilja mellan det som finns och det som man önskar sig. Man får förstås föreställa sig att inlagd stek sill med vaniljglass och jordgubbar är en delikatess, men att tro att det är objektivt sant innebär att man utnämner sig till smak-diktator.
Och där slutar det demokratiska samtalet.
Ett något mer rationellt förhållningssätt
- jag är medveten om att det finns många olika sätt att tolka situationen
- jag är medveten om att min spontana tolkning av situationen uttrycker mina fördomar, föreställningar, attityder, behov, rädslor, värderingar, ideologier osv.
- jag formulerar en teori:
- jag tror att variablerna a, b och c hänger ihop
- jag tror att de hänger ihop så här (det finns flera olika modeller - de flesta är omedvetna)
- jag tror att de hänger ihop så där därför att … (de flesta förklaringsmodeller är omedvetna och tas för givna)
- jag bestämmer mig för att testa teorin
- hur kan jag testa om teorin verkligen avbildar verkligheten?
- om det inte går: teorin är ovetenskaplig och irrationell, t ex religiös eller ideologisk,
- jag testar teorin
- om allt utan undantag bekräftar teorin:
- teorin är trivial (inte värt att undersöka)
- undersökningen präglas av confirmation bias
- teorin är en perfekt avbildning av verkligheten (grattis, du är den första …)
- vissa variabler bekräftar teorin, andra inte
- finns en bättre teori?
- om inte: acceptera teorin som tillfällig, dvs. "för ögonblicket verkar det rimligt"