Undantaget som bekräftar regeln
Sverigedemokraterna vill att vi ska ange misstänkt papperslösa flyktingar. Men för att få oss att smyga i buskarna på jakt efter de oönskade behövs acceptans och legitimitet. Acceptans innebär att vi passivt godkänner angiveri som ett faktum, och legitimitet innebär att vi ska se det som moraliskt sett rätt och riktigt.
Det viktigaste steget är att få till en angiveri-praktik, dvs. att angiveri pågår runt omkring oss. På juridisk tyska talar man om "det faktiskas normativitet", dvs. det som faktiskt finns upplevs som normalt och mer eller mindre tvingande: så gör man helt enkelt.
Inom socialpsykologin talar man om majoritetsmissförståndet: när människor tror (eller inbillas) att alla andra gör något leder det till att denna föreställda majoritet blir en riktig majoritet: man härmar inte bara vad alla andra gör, utan också vad alla andra *tros* göra. Det är så modet fungerar: "vårens färger är pink, cerise och rosa". Betyder: vi vll få er att tro att det är så, därför påstår vi att det blir så. Och då kommer ni att följa denna föreställda majoritet, och då blir det en äkta majoritet.
(Just den mekanismen kallas för självuppfyllande profetia - en otroligt viktig tanke för lärare, även känd som Rosenthal-effekten.)
Så … hur kan man nu få till föreställningen att alla är angivare, och att man därför själv också ska ange andra (så att man inte själv blir anmäld som "angiveri-vägrare")?
Jo, det finns en grupp människor som man kan beordra att bli angivare: offentligt anställda. Det blev alltså det logiska första steget mot en angiveri-stat. (1)
Även om själva angiveriet är inte målet i sig, utan ett medel. Genom att utgränsa vissa ("dom hör inte till oss") bekräftas en föreställning att "vi" är en folk- och rasgemenskap som hör ihop därför att vi har …. tja … en gemensam ras-essens. Svenskhet. Den föreställning förekommer regelbundet i ledande Ledares tal.
Nazister lämnar ingen tvivel: medborgarskap är bra att ha, men ras- eller folk-gemenskapen är det som räknas. Och medborgarskap ska bara ges till dem som hör till vi-gemenskapen …
Nu har alltså "Liberalerna" - ett parti som tyvärr har lämnat liberalismen för länge sedan - förhandlat sig till vissa undantag, och firar det som en seger. Det politiska spelet är logiskt: L måste bevisa att de fyller en funktion i en nazistiskt styrd regering, och SD vill väldigt gärna ge dem en sådan funktion. Om inte L klarar sig i nästa val blir det svårt med Tidö II.
Men undantaget som SD beviljade bekräftar regeln.
Det här behöver förklaras.
Om jag säger "alla bussar är röda" blir det lite pinsamt om det kommer en blå buss runt hörnet. Men om jag då flinar lite fånigt kan jag rädda mig genom att säga "undantaget bekräftar regeln, den här bussen bevisar ju att alla (andra) bussar är röda".
Och det är förstås nonsens.
Marcus Tullius Cicero menade något helt annat när han i ett försvarstal för Lucius Cornelius Balbus argumenterade att undantaget bekräftade regeln.
Jag får ta sats: Balbus, född i dagens Cadiz i Andalusien och med (etniska) rötter i Karthago, hade blivit romare, blivit superrik och vän med bland annat Cesar, Crassus och Pompejus - eliten. Någon angivare hade anmält honom: som utlänning borde han inte ha blivit romare - ut med honom!
Cicero påpekade i ett försvarstal att det finns avtal som slår fast att vissa "barbarer" absolut inte får bli romare. Men, sa Cicero: om vi har avtal som utestänger en handfull uppräknade stammar - då måste det betyda att alla andra får bli romare. Just de uppräknade undantagen bevisar att det finns en regel i bakgrunden som säger "man får bil romare, om man inte tillhör helvetierna, cenomanierna osv. Underförstått: men annars är det ok"
Ungefär som de undantag som L är så stolt över: de visar att liberalerna och tidölaget - och vi - accepterar att det är en allmän regel att anmäla människor.
(1) Jag kan förstås ha fel. SD utgår kanske inte alls från ett etniskt perspektiv, från ras- eller folk-essenser och de vill kanske absolut inte utgränsa några som inte riktiga svenskar. Eller så ångrar de sig och öppnar sina hjärtan, som Reinfeldt sa. Och grisar kan kanske flyga …
